Då de kommo i vår närhet, råmade de bägge som en ko: iö, iö! hvilket skulle betyda, att de undrade, hvad vi kunde vara för slags folk. Vi skulle då försöka tala med dem, men vi förstodo ej ett ord af deras språk …»
Fram på eftermiddagen vid 6-tiden vaknade jag och sprang strax ut ur tältet för att se på isen. Det blåste en frisk bris från land, och isen var ännu glesare än förut. Det såg ut att vara godt farvatten i norr, och jag purrade ut.
Snart voro vi i båtarna och styrde öfver mot den så fruktade Puisortok i det vackraste farvatten vi hittills haft. Jag fruktade emellertid oupphörligt, att det skulle bli värre, när vi kommo längre fram, och skyndade på; men det blef icke värre. Den is som låg där var till största delen endast mindre och större stycken, »kalfis», och denna är i regeln långt bättre än hafsis att taga sig fram i med träbåtar, hvilka ej, som skinnbåtarna, sönderskäras af isens hårda kanter. Hvad som mest hindrade oss var, att vattnet på några ställen mellan flaken var alldeles uppfyldt med massor af helt små, söndersplittrade kalfisstycken.
Utan större hinder kommo vi förbi jökeln, flere gånger roende alldeles under dess höga, lodräta isväggar, som skifta i alla jökelisens blå färger, från det djupaste blått inne i sprickorna till det blekaste mjölkblått i de släta isväggarna och ofvanpå jökeln, som ännu på vissa ställen är täckt med snö.
Hvad som egentligen gjort denna jökel så fruktad, förstår jag ej rätt; ty han har en efter grönländska förhållanden ytterst obetydlig rörelse och kalfvar i följd däraf sällan, och när han gör det, kan det endast vara jämförelsevis små isstycken som falla ned ifrån honom. Ty inga större isberg ligga utanför honom; där är också för grundt för sådana; ja, jökeln är ej ens så stor, att han skjuter helt och hållet
