ut i vattnet; på flere ställen kan man se berget under honom.
Redan Graah och ännu äldre författare såsom Walløe berätta emellertid om eskimåernas öfverdrifna rädsla för denna farliga jökel, huru han ständigt är färdig att falla ned på och krossa den som färdas förbi honom, och huru till och med långt ut i hafvet där utanför stora ismassor plötsligt kunna skjuta upp ur djupet och tillintetgöra båtar och besättningar. Namnet Puisortok häntyder också på denna berättelse. Det betyder nämligen stället där någonting skjuter upp och är icke ett allenastående namn på östkusten. Man finner flerstädes samma namn i förbindelse med jöklar. Hvad som egentligen menas med det, är ej godt att förstå.
Att Holms och Gardes grönländska besättningar likaledes hade ganska stor vidskeplig rädsla för denna jökel, ser man tydligt af deras intressanta berättelser. Enligt Garde, har folket på den sydliga delen af västkusten den föreställningen, att man vid passerandet af Puisortok ror under en öfverhängande isvägg, som hvart ögonblick är färdig att störta ned, och öfver ismassor, som, dolda under vattnet, endast vänta på ett gynnsamt tillfälle att »skjuta upp» och krossa de förbifarande båtarna.
Dessa vidskepliga föreställningar har sydvästkustens invånare naturligtvis fått från eskimåer på östkusten, med hvilka de sammanträffat. Dessa ha en mängd föreskrifter om hur man skall förhålla sig under förbifarten för att komma helskinnad förbi. Man får icke tala, icke skratta, icke äta, icke begagna tobak medan man passerar jökeln; man får ej se på honom och alls icke uttala namnet Puisortok. Gör man det, väcker man jökelns vrede, och det är detsamma som säker undergång.
