Vare härmed huru som helst, visst är, att Puisortok ej förtjänar sitt dåliga rykte. Han är en tämligen obetydlig jökel, och, som jag sedermera upptäckte, är han sannolikt en lokaljökel, liggande på en bergrygg, som genom en snöfyld dal på insidan synes vara skild från den egentliga inlandsisen. Detta är äfven orsaken till, att han har en så obetydlig rörelse. Garde fann hans hastighet utgöra 2 fot på 24 timmar. Redan hans form och starka lutning visa, att han är lokal.
Det enda märkvärdiga med honom är, att han på en så lång sträcka stöter till hafvet. Garde angifver hans bredd till ¾ mil, och denna beräkning synes vara riktig. Häruti har man väl, såsom Garde äfven antager, att söka orsaken till eskimåernas rädsla för denna jökel. Då han når ända ut till hafvet utan någon skärgård framför sig, måste de nämligen på sina färder upp och ned längs kusten gå alldeles under honom.
I allmänhet äro eskimåerna rädda för att färdas under jöklar, och detta är ju heller icke så underligt, då jöklarna ofta kalfva eller mindre isstycken falla ned ifrån dem, och dessa lätt kunna träffa förbifarande. Befinner sig en båt utanför en jökel i det ögonblick han kalfvar, skall han säkerligen i de flesta fall vara räddningslöst förlorad. Ty äfven om han icke direkt träffas af nedstörtande ismassor, så sättes dock vattnet i en så våldsam rörelse och kastas de drifvande isstyckena och isflaken så våldsamt emot hvarandra, att det vill en ren lyckträff till att komma undan med lifvet.
De flesta större isjöklar ligga emellertid innerst i trånga fjordar, som de själfva under tidernas lopp utgräft med sin starka utåtskridande rörelse, under hvilken de föra massor af sten, grus och slam med sig ut i hafvet. Längst in i dessa fjordar komma eskimåerna sällan. Det är således ej nödvändigt för dem att färdas under dessa jöklars väldiga
