Oaktadt det ännu var tidigt på aftonen, kunde vi ej motstå frestelsen att helsa på dessa underliga, för oss obekanta människor. I det ögonblick vi vände båtarna mot land, ökades larmet. De skreko och pekade. Några flögo ned mot stranden, medan andra sprungo ännu högre upp för att se bättre. Stannade vi då vid något isflak, som spärrade oss vägen, och fattade våra långa båtshakar af bambu för att stöta flaken åt sidan, blef larmet där inne rent af döfvande: de ropade och skrattade. Närmare stranden kommo några män emot oss i sina kajaker; bland dem igenkände vi en af dem vi träffat på förmiddagen. Ett bredt leende låg öfver deras ansikten, och de voro ytterst vänliga. Svärmande rundt omkring oss i sina små, lätta farkoster, sökte de visa oss vägen, hvilken dock ej var svårare, än att vi själfva mycket väl funno den, och undrande öfver våra starka träbåtar, hvilka gledo fram utan att fråga efter sådana isstycken, som skulle sönderskurit deras skinnbåtar.
Ändtligen gledo vi förbi de sista isflaken och sågo framför oss en scen, som i skymningen tog sig ytterst fantastisk ut. På alla håll och kanter upp efter berget stodo långa rader af människor med ett vildt och lurfvigt utseende, män, kvinnor och barn, alla i ungefär samma lätta dräkt, stirrande på oss, pekande och utstötande samma råmande koläte, som vi hört på förmiddagen. Nu var det förvillande likt en massa kor som råma i kapp, när ladugårdspigan om morgonen öppnar fähusdörren för att ge dem foder. Nere vid stranden sågs en mängd karlar ifrigt fäkta med armarna för att visa oss en god landningsplats.[1] Flere gulbruna skinntält sågos
- ↑ Att anvisa de kommande en landningsplats samt bära deras saker i land och draga upp båten, såsom de gjorde med oss, är det sätt, hvarpå eskimåerna visa främlingar, att de äro välkomna. Äro de resande däremot icke välkomna, står man stilla och ser på dem utan att röra ett finger. Jfr Meddelelser om Grønland, häft. 10, s. 171.
