af infödingar, som med undrande blickar betraktade oss och båtarna. Från alla ansikten lyste ett vänligt leende oss till mötes. Ett leende ansikte är den välkomsthelsning eskimåen ger främlingen; något ord för goddag eller välkommen har hans språk icke.
Som det var att vänta, blef det nu ett pratande och ett pladdrande så att man kunde bli lomhörd. Det lät som en kokande gryta, men af hvad de sade förstodo vi ej ett ord. Vi sågo oss nu litet om. De tycktes ha det ganska trefligt här midt ibland isen och snön. Man tyckte sig nästan ha lust att stanna länge hos dem.
Då vi, lockade af eldskenet från tältöppningen, stannade utanför det största tältet, anmodades vi strax genom tecken att stiga in, och vi följde inbjudningen. Sedan vi kommit genom den yttre tältöppningen, slogs ett förhänge af tunnt, genomskinligt tarmskinn åt sidan, och vi inträdde i ett trefligt tältrum, upplyst af flere tranlampor.
Den anblick och den atmosfer, som här mötte oss, måste, åtminstone på europeiska ögon och näsor, utöfva en minst sagdt egendomlig verkan. Väl hade vi redan hört, att eskimåerna på Grönlands östkust inne gingo med ett minimum af kläder, samt att luften i deras bostäder skulle vara mindre behaglig; men att det såg på det sättet ut och luktade till den grad märkvärdigt, det hade ingen af oss kunnat tänka sig. Först och främst hade man alldeles nog af lukten. Det var en helt egendomlig blandning af de mest olikartade ingredienser. Den mest genomträngande var lukten från tranlamporna, men därtill kommo åtskilliga andra, som icke kunna närmare specificeras. Man vande sig dock snart någorlunda därvid; med alla lyckades det dock ej lika bra, och några af oss försvunno redan mycket snart.
