för bocken, hvilken bildar tältets framsida. Öfver dessa stänger läggas så skinn, två lager. Det innersta består af hårskinn, som läggas med håren inåt, det yttre är beredt skinn, och därtill begagnas merendels gamla skinn, tagna från kvinnobåten eller kajakerna. Tältöppningen befinner sig under träbocken, från hvilken nedhänger det förut omnämda tarmskinnsförhänget.
I tältet där vi nu befunno oss bodde 4 eller 5 familjer. Hvar familj hade sitt, genom en liten stötta afskilda bås på britsen, och i detta bås sutto hustru, man och barn på ett minimum af utrymme. En 1,20 m. bred britsplats kan sålunda vara tillräcklig för »en man med 2 hustrur och 6 barn». Vid hvarje familjs plats brann en tranlampa med bred låga. Dessa lampor äro gjorda af täljsten, ha en halfrund form, äro flata och urhålkade som en skål samt tämligen stora (ända till 30 cm. långa). Veken består af torr mossa, som lägges platt längs lampans ena sida och ständigt näres med friskt späck, hvilket snart smälter till tran. Det är kvinnornas åliggande att hålla dessa lampor brinnande och med en särskild pinne snoppa vekarna, så att de icke osa, men ej häller brinna med för liten låga. Öfver dem koka de den mat, som de ej förtära rå, i stora täljstensgrytor, som hänga ned från taket. Märkvärdigt nog, begagna de ej ved eller torf att koka med, ehuru det ej är brist på sådant bränsle. I detta tält funnos många lampor; öfver ett par hängde äfven några stora grytor och kokade. De brinna både natt, och dag. Det är de som besörja uppvärmningen och om aftonen och natten belysningen (eskimåen sofver nämligen icke i mörkt rum, som vi), liksom äfven genom dem underhålles en ständig arom af tran, hvilken, som sagdt, i början på oss europeer icke verkar absolut angenämt, men som vi dock snart nog kunna lära oss ganska väl fördraga.
