282
som erinrar om deras eget lefnadssätt, såsom tält, båtar och dylikt. Dessa äro dem nämligen icke så fullkomligt främmande som de många andra saker vi ha med oss, och de ha därför ett skarpt öga för allt, hvad vi i detta hänseende ha bättre eller sämre än de. Sålunda kunde de fullt beundra den snabbhet, hvarmed vi uppslogo vårt lilla tält, hvilket var långt mindre än deras stora och svårhandterliga skinntält, men å andra sidan heller icke så varmt som dessa.
.jpg)
Våra kläder voro naturligtvis äfven föremål för deras uppmärksamhet; i synnerhet tycktes lapparnes dräkt sysselsätta dem. De höga, fyrkantiga mössorna med de fyra uppstående hörnen, och deras vida, skjortliknande koftor med röda och gula kanter voro något ytterst märkvärdigt; men ännu märkvärdigare blef det, när de på aftonen visade sig i sina renskinns-päskar. Då måste alla bort och känna på dem och rycka i håren på detta underliga skinn, som de aldrig sett maken till. Ty det var ju icke själskinn, icke björnskinn, icke räfskinn. Skulle det möjligen vara hundskinn? Och de pekade med det samma på de tjutande hundarna. Men nej, heller icke det, och därmed var deras fantasi uttömd. Balto slog upp sin språklåda och gjorde några betecknande åtbörder med händerna upp öfver hufvudet för att såmedels antyda renens horn; men här stod deras förstånd stilla. Någon ren hade de tydligen aldrig sett. Han
