karlarne var mycket ifrig att visa mig allt. Hvarenda sak mitt öga föll på förklarades genast med åtbörder. Framför allt var han angelägen att få visa mig sin egen kajak, hvilken var sirligt prydd med ben, och sina vapen, som alla voro i godt stånd och rikt sirade med bensniderier. Hans stolthet var dock harpunen, hvars långa spets af narhvaltand han triumferande visade mig. Han förklarade mig också mycket åskådligt, huru kastträet begagnas, och huru harpunen med dess tillhjälp slungas med större kraft. Öfver sina vapen och sin kajak är hvarenda eskimå stolt, och på deras utsmyckning nedlägger han mycket arbete.
Emellertid hade solen gått ned och natten inbrutit, och det fantastiska i hela denna, af snö och is på alla håll omgifna scen trädde ännu skarpare fram. Mörka gestalter rörde sig fram och tillbaka på berget; sällsammast togo sig skuggorna af de kvinnor ut, som buro barn på ryggen i amauten;[1] det såg ut som de hade stora pucklar på ryggen. Ur hvarje tält utströmmade genom det tunna tarmskinnsförhänget ett rödt sken, som gjorde ett intryck af trefnad och värme och ledde tankarna långt bort. Det liknade skenet från genomskinliga kulörta lyktor och påminde om eklärerade trädgårdar och sommarfester där hemma. Men bakom dessa förhängen lefde ett sorglöst och lyckligt släkte, måhända fullt lika lyckligt som månget på andra sidan oceanen.
Det var snart tid att krypa till kojs. Vi kunde godt behöfva det, ty vi hade under de senaste dygnen sofvit mycket
- ↑ Amaut är det en tröja liknande plagg, som begagnas af de kvinnor som ha späda barn. På ryggsidan har den en påslik utvidgning, hvilken nedtill slutes med remmar, som spännas omkring lifvet utanpå amauten. I denna påse sitter barnet både godt och varmt, då det värmes af moderns kropp, och i denna tages det med på allt slags arbete utomhus, äfvensom på vandringar och sjöfärder. En eskimå-moder går sällan från sitt barn.
