grannaste undersökt både med händer och ögon, men ingenting skadades. Så slogs tältdörren upp, och åter stod där en massa åskådare, krets utanför krets; man sträckte sig på tå, hufvud öfver hufvud, för att få se, hur vi lågo i våra säckar, hur vi kröpo ut och hur hvartenda plagg påtogs. Af alla våra klädespersedlar väckte ingen så stor förvåning och beundran som ett kulört bälte Kristiansen bar om lifvet. Det var broderadt med stråpärlor och knäpptes med ett stort mässingsspänne om lifvet. Det måste de taga i och fingra på och så uppgifva ett råmande af förtjusning. Men ej nog därmed: sedan Kristiansen fått tröjan på och gått ut ur tältet, sprang en karl fram och lyfte på tröjan för att få se bältet. Och så fingo de, liksom föregående afton, se oss intaga vår frukost af köttskorpor med vatten.
.jpg)
(Efter fotografi.)
Sedan vi ätit, gingo vi ut i det fria. Vi hade beslutit att ej göra oss så brådt denna morgon, utan se oss litet om bland dessa människor, innan vi fortsatte vår resa.
Jag försökte obemärkt taga en fotografi af den mångdubbla krets af åskådare, som omgaf vår tältdörr, men när jag riktade apparaten på dem, blefvo några det varse, och genast foro de ifrån hvarandra, som de fruktat, att en gevärssalfva eller annan trolldom skulle fara ut ur apparaten. Och
