upp en stor måse ur en gryta och började äta i hvar sin ände af fågeln, medan deras ansikten skeno af välbehag. Fjädern satt visserligen till största delen kvar, men det besvärade dem tydligen ej mycket; de spottade antagligen ut den.
Några kvinnor hade lagt märke till, att lapparne begagnade sennegräs i sina komager, och de kommo nu, behagsjukt småleende, med hela fång af sådant till oss. Vi tackade naturligtvis med att småle lika huldt tillbaka. Då började de med tecken fråga, om vi icke till gengäld ville ge dem några synålar. Detta hade jag visserligen också kunnat göra, då jag tagit med mig åtskilligt af detta slags bytesmedel, hvilka stå i högt pris på Grönlands östkust. Men jag ville gömma dem till en möjlig öfvervintring, då de nog skulle komma till nytta. Jag gaf därför kvinnorna i stället en bleckdosa, som innehållit konserver. Häröfver blefvo de alldeles utom sig af glädje; den lyste dem ordentligt ur ögonen, och de skyndade bort för att visa den för de andra. Sennegräset kom för öfrigt lapparne väl till pass, då de började lida brist på sådant, och utan sennegräs i sina skor har lappen svårt att finna sig. För öfrigt hade de mycket att anmärka om detta eskimåernas sennegräs: det var ej insamladt under den rätta årstiden; det var vinterfruset gräs, var ej skuret friskt om hösten och så torkadt. Det tjänade till ingenting att säga dem, att eskimåen ej har för sed att göra större insamlingar än han nätt och jämt behöfver.
Men nu blef det snart på tid för oss att bryta upp, och vi började så småningom laga oss i ordning därtill. Då kom en karl och frågade med tecken, om vi ämnade oss norr ut, och då vi svarade jakande, sken hans ansikte upp; han och hans följe skulle nämligen äfven åt det hållet, och strax sprang han tillbaka och underrättade de andra därom. Nu blef det lif och uppbrott öfver hela lägret, och medan
