Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs
18
INLEDNING.

en gång med en skonert på Skotlands västkust, och vid det tillfället visade han till fullo hvad slags tåga det var i honom. Det var i främsta rummet hans sinnesnärvaro och uthållighet som manskapet hade att tacka för sin räddning.

Senare förde han som kapten en skonare och därpå ett ångfartyg, ett år låg han också på bankfiske utanför Nordlandskusten med en fiskekutter.

För några år sedan sökte man i Göteborg någon som vore villig att föra Nordenfelts undervattensbåt öfver Nordsjön till England; man utlofvade en belöning åt den, som ville åtaga sig detta farliga uppdrag, men det fanns ingen som vågade det. Då kom Sverdrup af en händelse dit, fick höra talas om saken och erbjöd sig genast. Han fick en släkting med som maskinist, och dessa båda ville nu ensamma gifva sig ut med det osäkra fartyget, som ingen ännu hade pröfvat på längre afstånd; ja, Sverdrup betraktade det rent af som en sport, men så, i sista stund, betänkte sig de, som hade med saken att göra, och läto bogsera båten till England.

Under de sista åren har Otto Sverdrup för det mesta vistats hemma hos sin far, som emellertid för omkring elfva år sedan sålt sin gård i Bindalen och flyttat längre söder ut, till gården Trana vid Stenkjær. Han ägnade sig här åt hvarjehanda sysselsättningar, än var det skogshygge, än timmerflottning, hvarvid han var en duktig förman, än var han smed, än var han ute på fiske, vid hvilket han icke gaf någon efter som befälhafvare på båten.

Hans käraste sysselsättning var att i rykande storm segla i nordlandsbåt, när denna för fyra ref skar igenom de fradgande brottsjöarna.

Att en dylik man var liksom skapad för en expedition sådan som den jag nu stod i begrepp att företaga, är uppenbart. Under sitt kringflackande ock omväxlande lif hade han