allena; det föll naturligtvis ingen af kvinnorna i båten eller karlarne i kajakerna in att komma honom till hjälp. Då vi alla sex man togo i på en gång, måste isen gifva vika, och våra båtar kommo igenom. Vi gingo vidare, medan de långa kvinnobåtarna kommo i beknip och hade ännu åtskilligt arbete, innan de sluppo fram. Sådant hände ofta; de blefvo fastsittande där vi med våra kortare båtar nyss banat dem väg, och på detta vis skulle vi ofta kunnat vinna ett långt försprång, om vi icke väntat.
Det var för öfrigt med någon förvåning jag gjorde dessa erfarenheter rörande de från flere håll så lofprisade kvinnobåtarna, om hvilka Holm och Garde säga, att utan dem är en resa längs Grönlands östkust en omöjlighet. Denna åsikt har i långa tider varit allmän bland danskarne på Grönland. Då de själfva haft liten eller ingen erfarenhet uti att föra båtar bland drifis, är det knappast att undra på, att de oinskränkt litat på grönländarnes öfverlägsenhet däruti, och då dessa endast ha kvinnobåtar, måste det ligga nära att anse dem för de bästa, liksom att de äfven måste ros och föras af eskimåer. Efter min erfarenhet är förhållandet alldeles det motsatta. Europeiska båtar med en god europeisk besättning, som är van vid sådant, är långt mer att föredraga i drifis. Den åsikten, att en europeisk båt icke skulle vara nog lastdryg, är efter min mening ogrundad.
Då det led fram på dagen, måste vi europeer ha oss litet till bästa och stannade för att dela ut rationer. Eskimåerna, som ha en märkvärdig förmåga att länge vara utan föda, drogo emellertid vidare. Två kajakmän stannade dock kvar hos oss och iakttogo noga, hur vi åto. De fingo till tack några stycken knäckebröd, hvaröfver de blefvo mycket glada. Då vi fortsatte färden, vunno vi snart så mycket på de andra, att vi fingo dem i sikte. Vi sågo då, att ett par
