kajakmän gått upp på en bergudde norr om Ruds ö och nu stodo och sågo ut öfver hafvet norr ut. Detta var ett dåligt tecken; sannolikt var isen omöjlig att genomtränga. Innan vi hunno upp dem igen, hade de dock dragit vidare öfver fjorden mellan ön och fastlandet.
Det hade emellertid börjat draga ihop till oväder, himmeln hade mörknat, och det begynte regna. Vi togo på oss våra bruna regnkläder och drogo oförskräckt vidare; men vi hade icke kommit långt från land, förr än vi sågo eskimåbåtarna komma emot oss. Då vi kommo in på dem, pekade alla kvinnorna med bekymrad min mot himmeln; karlarne tecknade också, att isen var tät för ut, och att vi alla borde gå i land här för att tälta och sofva. Jag lät dem emellertid förstå, att vi ämnade fortsätta, men de svarade, att det vore rent af omöjligt att komma fram. Härom hade jag mina tvifvel, men ville dock ej fortsätta förr än jag varit i land och från någon bergklint med egna ögon undersökt förhållandena.
Vi drogo oss följaktligen alla inåt land; kvinnobåtarna höllo mot insidan af ön, medan vi lade till vid närmaste udde. Då en af kajakmännen såg detta, följde han oss för att använda all den öfvertalningsförmåga han med tecken kunde utveckla. Det halp dock ej, ty så långt jag från ett högt berg kunde se med kikaren, var farvattnet någorlunda godt, och därmed var det afgjordt, att vi drogo vidare. Då han såg sina öfvertalningsförsök fruktlösa, gick han mycket bedröfvad sin väg; till afskedspresent fick han en bläckdosa, och detta tycktes mildra hans sorg.
Orsaken till att eskimåerna stannade var tydligen regnet; de tyckte ej om att bli våta, i synnerhet kvinnorna, och det kan man knappast heller förtänka dem, ty deras skinnkläder äro mindre behagliga i vått tillstånd; flere af dem hade äfven
