Fjortonde kapitlet.
Nytt sammanträffande med eskimåer.
Bland isberg.
Genom tätpackad is kommo vi den dagen (den 6 augusti)
utanför Skjoldungen, på hvars norra sida vi för is
måste hålla ett godt stycke in i fjorden längs ett landskap,
som i vild skönhet icke stod efter för något vi dittills sett.
På alla håll störtade sig glacierer ned i hafvet med sina
lodrätt afskurna ändväggar, i hvilka ofta mörkblå grottor trängde
djupt in. Det är icke alltid tryggt att ro nära intill dessa
väggar, och det hände flere gånger, att stora isstycken föllo
ned i vattnet icke långt ifrån oss. En båt skulle af dem bli
ordentligt söndermald.
Sedan vi kommit öfver denna fjord, hvars namn är Akorninap kangerdlua, hörde vi plötsligt i närheten af en holme vid Singiartuarfik rop af människoröster och fingo på samma gång känna lukt af tran. Vi riktade blicken mot land och fingo där se ett tält och en mängd folk, som tydligen voro i liflig rörelse. Då det var så godt som alldeles i vår väg, höllo vi in emot dem; men nu blef där en vild flykt. Med alla de dyrbarheter de hade, skinn, kläder m. m. försvann den ene efter den andre, tagande vägen uppåt fjället. I en lång linie, som buktade sig upp efter afsatserna
