i berget, kunde vi se dem springa allt hvad de förmådde. Det tycktes nästan uteslutande vara kvinnor och barn. Den sista vi sågo var en kvinna, som dykte in i det enda synliga tältet; men hon kom snart ut igen med ett skinnbylte i armarna och kilade som en kanin efter de andra uppåt fjällsidan; de sågo allt mindre ut. Slutligen stannade dock några kvinnor långt in på en bergkam för att nyfiket betrakta oss.
Vi rodde emellertid in mot tältet; men det enda lefvande vi kunde upptäcka var en hund, som låg framför tältdörren, märkligt nog utan att tjuta. Oaktadt vi ej ville dessa människor något, tyckte vi dock ej om att resa vidare utan att ha öfvertygat dem om vår oskadlighet. Vi tecknade till dem, vi ropade all den grönländska vi kunde, men allt förgäfves: de stodo alltjämt och stirrade på oss. Slutligen syntes dock en af kvinnorna ej längre kunna motstå våra inbjudande vinkningar: hon kom sakta och försiktigt närmare och en annan följde ett stycke efter. Småningom kommo de inom hörhåll, hvilket ju icke hjälpte oss synnerligt, då vi ej hade mycket att säga dem; men det var dock så nära, att de tydligen kunde se vår vänliga uppsyn och våra lugnande åtbörder, i det vi visade dem några tomma blecklådor, som vi ville förära dem. Den frestelsen syntes vara allt för stark; de sågo förlägna ut.
Då visade sig plötsligt en man på scenen, och nu fingo de mod, så att de kommo nästan ända ned till strandbrädden, där de stannade, medan vi lågo i våra båtar. Vi sågo på hvarandra, medan de, med karlen i spetsen, uppstämde det vanliga råmandet. Han såg ut som en ond tjur där han stod, oaktadt hans tankegång säkerligen var den spakast möjliga. På öfverkroppen hade han en anorak af bomullstyg och på hufvudet en kajakmössa af
