kusten, om huru deras förfäder skulle dödat »kavdlunakerna» (europeerna), och fruktan för att dessa en dag skola komma i fartyg från hafvet och hämnas, gjort dem misstänksamma. I en liten bukt nedanför lägret låg en kvinnobåt, som tydligen satts i vattnet för att vara färdig till flykt.
Då jag gärna ville smaka torkadt själkött och dessutom tänkte, att det skulle vara godt att ha något att lägga i depoten vid båtarna, så frågade jag efter sådant med ett grönländskt ord, som jag funnit i min ordbok, men hade, som vanligt, den oturen att ej bli förstådd. Då jag emellertid gick fram och tog i ett stycke kött, som var uthängdt till torkning framför tältet, förstodo de mig genast och kommo med några bringstycken. Jag gaf dem i utbyte en stor stoppnål; men då de fingo se denna glänsande betalning, kommo de med det ena stora stycket efter det andra för att få flere nålar. Vi fingo allesammans presenter af själkött, för hvilket vi, utom nålar, gåfvo dem tomma blecklådor. Ravna ville dock ej mottaga någon present och kunde ej, trots alla öfvertalelseförsök, förmås därtill, som jag sedan fick veta, af den orsak, att han tyckte att de stackars människorna behöfde sitt kött själfva, och att en synål vore allt för liten betalning.
Detta möte med eskimåerna skildrar Balto sålunda:» — — då vi hade rott öfver en fjordmynning, fingo vi åter känna lukten af härsket själhundsfett; men hedningarne hade sett oss och med kvinnor och barn flytt upp på ett berg långt ifrån tälten. Då vi kommo in i bukten, där tälten stodo, stannade vi och sågo på dessa stackare, som togo till flykten. Då ropade Nansen till dem: »Nogut piteagag!» det vill säga: »vi äro vänner!» (grönländska af den befängdaste art); men de brydde sig ej därom, utan vinkade till oss med handen på ett sätt som ville de säga: »Dragen hädan; dragen
