hädan!» Så kommo två karlar fram, som hittills varit gömda af en kulle. De kommo ned till stranden, och då de närmade sig, bölade de, som andra hedningar sitt ìö, ìö, ìö! Den ene af dem såg ej ut att vara mer än omkring 1 meter lång. Därpå gingo vi i land och bådo dem att få litet torkadt kött, som vi sågo de hade hängande, ty vi hade läst i kapten Holms bok, att torkadt själhundskött skulle vara mycket godt att äta. Vi gåfvo dem några nålar för köttet och drogo vidare.»
Som Balto här säger, gingo vi snart åter i våra båtar, men hade icke kommit långt, förr än äfven några af karlarne kommo efter oss i sina kajaker, släpande med sig stora torkade köttstycken, som de ville byta bort mot nålar. Då vi lade ut, sågo vi på långt afstånd den ofvannämde dvärgen komma släpande med ett stort stycke; äfven han ville ha nålar, men vi kunde ej vänta. Mycket förvånade blefvo vi en stund därefter, då vi fingo se en liten fyr komma paddlande i en kajak långt efter oss och i honom igenkände dvärgen, som gjorde en mycket putslustig figur, där han nätt och jämt nådde upp genom kajakhålet och tydligen ansträngde sig för att hinna upp oss. Men hur ifrigt han än kafvade och paddlade, lyckades han dock ej hinna oss och måste till slut uppgifva försöket.
Ju längre vi kommo norr ut, mötte vi allt flere kajakmän. De följde oss alla och voro särdeles meddelsamma och vänliga. De sista voro sju stycken, som kretsade rundt omkring oss och visade den tydligaste förvåning öfver oss och våra båtar.
Då de följt oss ett långt stycke och det började skymma på, saktade de efter hand farten och lågo stilla för att se efter oss ännu en stund, innan de vände om hem. Just som de fyra sista hvilade på årorna, fick jag se en själ ligga på
