ett isflak för ut. Ehuru litet färskt kött nog skulle varit välkommet, kunde vi dock ej låta bli att vinka åt de fyra kajakerna, ty vi önskade alla få se en eskimå fånga själ. De kommo strax, men kunde i början icke förstå, hvad vi ville, ty från sina låga kajaker kunde de ej öfver isen se själen. Jag pekade på honom, och de sågo och sågo utan att upptäcka honom. Plötsligt fingo de dock sikte på honom, och nu kommo paddelårorna i rörelse, och kajakerna fingo fart, medan karlarne böjde sig framåt, för att obemärkta kunna glida fram i lä af isen. Två af dem vunno försprång för de andra och gledo ljudlöst allt närmare. Själen tycktes dock nu bli orolig, men hvar gång han lyfte upp hufvudet och såg åt det hållet, lågo de alldeles stilla utan att röra en lem, tills han återigen vände hufvudet, så några laska tag, så åter stilla o. s. v. På detta sätt kommo de honom så nära, att vi hvart ögonblick väntade få se dem kasta har-punen. Då hoppade själen plötsligt i vattnet. De lågo nu en stund stilla, färdiga att kasta, om han åter skulle visa sig; men ingen själ kom, och de vände med långa ansikten om hem, medan vi smått förargade fortsatte vår färd norr ut i godt farvatten. Vi lågo öfver natten på en liten holme (63° 20ʹ n. br. 49° v. 1l) i en bukt på östra sidan af en ö, som är bekant därigenom, att Graah 1829—1830 öfver-vintrade på dess insida vid Imarsivik.
Följande dag, den 7 augusti, fingo vi åter svåra ishinder, men slogo oss fram och belönades för våra ansträngningar med öppnare farvatten längre norr ut. Men nu mötte oss svårigheter af annan art. Hittills hade våra egna iakttagelser stämt väl öfverens med Holms och Gardes karta öfver kusten; men här kommo de i strid med hvarandra. Många holmar, öar och fjordar voro antingen oriktigt utmärkta på kartan eller saknades där helt och hållet. Slutligen blef det
