hur det skulle gå, om vi alla skulle äta som vi hade lust till. Maten skulle då kanske räcka tills vi vore midt på Grönland, men då vore det väl sent att ångra sig. Vi måste i det afseendet dela som bröder, och hvad kommenderingen anginge, så borde han förstå, att på en sådan resa som denna blott kunde vara en vilja.
Nej, han ville ej förstå någonting; han var och förblef otröstlig öfver att ha kommit tillsammans med »människor som hade ett så underligt sätt». Det var lappens nomadiska benägenheter och brist på vana att underordna sig som här bröto fram, och de kommo, trots hans för öfrigt älskvärda väsen, ofta igen, och därpå kan ju heller knappast någon undra. Det hände dock allt mer sällan, ju längre vi voro tillsammans.
Det kan för öfrigt ej bestridas, att det i början kändes mindre angenämt att ha så hårdt arbete som vi hade längs östkusten och på samma gång nödgas lefva på en knapp, afvägd ration torkad föda. Våra magar voro vana vid att bli fylda och hade svårt att förlika sig med denna, visserligen kraftiga, men så föga skrymmande kost. Efter hand vande vi oss vid det, och då gick det bättre. Det var, som Kristiansen sade, vissheten om att det var tillräckligt som hjälpte oss. Efter hemkomsten tillfrågad om han fått tillräckligt med mat, svarade han: »Nej, mätt var jag aldrig». — »Ja, men då var det väl svårt?» — »Ahja, i synnerhet i början, då vi voro ovana vid det. Men så sade Nansen, att vi fingo tillräckligt med mat, och det hjälpte oss. Och som ni ser, var det så också.»
Kusten norr ut började nu bli mindre brant och bergen mer afrundade. Vi kommo in i trakter, där vi kunde tänka på en uppstigning, som vi så mycket längtade efter. Ty äfven om det hände oss någon olycka, som omöjliggjorde