vidare framträngande längs kusten, kunde vi alltid taga vår tillflykt till inlandsisen. Vi funno öppet vatten och gjorde den aftonen god fart under en stjärnblank himmel. Liksom kvällen förut, flammade ett storartadt norrsken öfver himmeln i söder. Strålbanden rullades i långa böljande bukter fram och tillbaka; det liknade kämpande skaror med lågande spjut. Än veko de, än stormade de åter fram, och så plötsligt, som på ett gifvet tecken, foro väldiga strålknippen, flammande, skiftande som ett helt lågande spjutregn, upp mot en viss punkt, kronan, nära zenit, och så slocknade allt åter, för att strax därpå flamma upp på nytt igen. Eskimåen har en vacker saga om norrskenet: han tror att det är de döda barnens själar, som kasta boll i himmeln.
Vi tältade öfver natten på insidan af ön Kekertarsuak. Vi hade knappt fått upp tältet, förr än vi fingo höra ett väldigt dån, från söder i riktningen af Kap Moltke; det var som vi känt marken skaka under oss. Vi sprungo upp på närmaste bergklint och skådade söder ut, men kunde ej upptäcka något; det var långt borta. Dånet fortfor inemot tio minuter, och det lät som en hel bergmassa rasade ned i sjön och satte denna i en så våldsam rörelse, att vågorna slogo alldeles upp emot oss och bröto mot skär och klippor. Det sannolika är väl, att det var ett kolossalt isberg som sammanstörtade eller bytte om läge; men omöjligt är dock heller icke, att det kan ha varit ett bergskred. Vi hade på flere ställen i dessa trakter sett märken efter sådana.
Följande dag, den 8 augusti, försökte vi i öppet farvatten och godt väder tränga fram på insidan af öarna vid Igdloluavsuk och komma öfver Kangerdlugsuak eller Bernstorffs fjord, men blefvo icke litet öfverraskade af att finna denna alldeles uppfyld af kalfis och annan is, som låg alldeles in till land och hindrade alla försök att framtränga.
