På aftonen hände oss någonting egendomligt. Just som vi mellan några isberg hålla på att skjuta två isflak ifrån hvarandra, höres ett väldigt brak, och ett stort stycke af isberget på babordsidan störtar ned, träffar och krossar till en del det ena flaket, på hvilket vi just nu stå, uppreser några väldiga böljor och banar oss god väg vid sidan af berget. Hade vi, som vi först tänkte, gått den vägen ett par minuter förut, skulle vi blifvit krossade. Det var nu tredje gången sådant hände oss.
På en liten ö, Kekertarsuatsiak, utanför Krumpens fjord, där vi åto vår middag, gick jag upp på toppen, som var mycket hög och hvarifrån jag hade en ypperlig utsikt öfver farvattnet norr ut. Det tycktes vara öppet och så godt som fritt från hafsis så långt ögat kunde se mot Umivik. Kalfisstycken och isberg funnos där dock i stor mängd; särskildt syntes det ligga många utanför Gyldenløves fjord och Kolberger Heide. De höga fjällen vid Umivik, i synnerhet det kägelformiga Kiatak, som voro vårt mål, tycktes ej ligga långt bort. Efter kartan skulle det dock ännu vara 7 mil dit, hvilket dock förtegs för de andra, som trodde, att vi skulle hinna fram till aftonen, och därför rodde så mycket kraftigare.
Sent på aftonen hunno vi en udde, Kangerajuk, vid Kolberger Heide, där det var litet bar mark mellan två väldiga jöklar (64° 4ʹ n. br., 40° 34ʹ v. l.). Stranden var så pass tillgänglig, att vi kunde draga upp våra båtar tillräckligt högt; men någon plats för tältet funno vi icke och lade oss därför, liksom föregående natt, i våra sofsäckar på två ställen, där så pass mycken jämn mark fanns, att vi fingo rum. Då det småregnade starkt under natten, blef det dock en tämligen fuktig sömn, medan från de båda jöklarna och de många isbergen omkring oss, liksom öfverallt i dessa
