det var god utsikt öfver isen. Vi sågo nu, att han icke var fullt så jämn som han nedifrån sjön visat sig: en mängd sprickor genomfärade på alla håll hans hvita yta. Det var dock framför allt förhållandet tvärs öfver de båda isströmmar eller skridjöklar, som sköto sig ut på ömse sidor, norr och söder, om honom.
Sedan vi försökt i norr och funnit hans yta alldeles omöjlig att komma öfver, insågo vi, att det enda möjliga sättet att komma fram vore att gå längs ryggen mellan skridjöklarna. Ett godt stycke kommo vi här fram öfver sprickfri is. I början var denna hård, om än ojämn med en skroflig, skarp yta, som knastrade under fötterna och obarmhärtigt slet stöfvelsulorna. Efter en stund kommo vi in på något lösare, men våt kornsnö, där foten sjönk ned något litet. Det dröjde emellertid ej länge förr än vi träffade på sprickor, först smala och helt oskyldiga, hvilka vi med lätthet klefvo öfver; men snart blefvo de bredare och, som det tycktes, bottenlösa. Dessa kunde vi icke en gång hoppa öfver, utan måste kringgå dem, än till höger, än till vänster.
Som bekant, gå sprickorna vanligen i rät vinkel mot den riktning, hvari skridjöklarna skjuta sig fram. De uppstå därigenom, att ismassan hvälfver sig öfver ryggar eller ojämnheter i den underliggande marken. Härigenom hoppressas följaktligen hennes understa lager, medan snön eller isen i de öfre lagren remnar allt ned igenom ända mot bottnen, och därmed är en spricka bildad längs den rygg, öfver hvilken skridjökeln rör sig. Efter hand, allt som rörelsen fortskrider, bildas nya remnor, som alla gå i ungefär samma riktning.[1]
- ↑ Om nu ismassan, sedan hon passerat en sådan hvälfd rygg, kommer ned i en dalsänka eller kittel, där markens krökning sålunda är konkav i stället för konvex, pressas dessa sprickor åter ihop, fyllas med snö och vatten, tillfrysa och försvinna efterhand helt och hållet.
