kände benen dingla i det tomma rummet under oss. Då detta på längden blir mindre behagligt, var det därför naturligt, att vi lämnade denna del af isen och styrde kurs längre söder ut, där snön var mindre djup och sprickorna ej så många. Då vi här ej behöfde vara så varsamma som förut, gick det raskt undan ett stycke. Efterhand upphörde sprickorna nästan helt och hållet, men i stället låg den våta kornsnön djupare än någonsin, och det var otroligt tungt att stampa sig fram, medan vi sjönko ned långt öfver fotknölarna. Bittert ångrade vi nu, att vi ej tagit med oss skidor eller indiantrugor. Vi hade visserligen våra norska trugor med oss på ryggen, men de gjorde mycket liten nytta, då de voro för små att i detta före hålla oss uppe på snön.
.jpg)
(Af E. Nielsen efter en skiss af författaren.)
Stigningen hade varit tämligen jämn alltsedan vi på c:a 125 meters höjd lämnade fasta berget. Framför oss i nordväst (rättvisande) hade vi en höjd, hvarifrån vi trodde oss få den önskade utsikten in öfver isen, om vi blott kunde hinna dit; men vägen var lång och föret, som sagdt, det
