det hjälper ej, om än regn och töcken hota aldrig så mycket; vi måste emellanåt stanna och pusta litet i backen, uppgifna af trötthet som vi äro. Denna gång ser det dock ut som vi ej skola bli narrade; om blott regnet vill tillåta det, få vi nog en god utsikt inåt; ett stycke kunna vi redan se, ja, en hittills okänd nunatak skymtar äfven fram för blicken. Med allt större ifver streta vi framåt.
Ändtligen stå vi på toppen af »Den hvide haug», som vi kallat den, och bli nu rikligt belönade för vår möda. I hela sitt majestät ligger glacieren utbredd framför oss. Duggregnet faller visserligen ännu, men det är dock icke värre, än att alla önskliga detaljer kunna ses, till och med på tämligen långt afstånd. Hela slätten synes vara jämn och utan sprickor ända till horisonten. Det hade vi nu också väntat; men hvad vi icke väntat, det var de många små och stora nunataker, som sågos sticka upp öfver snöhafvet långt, långt inåt. Många af dem voro helt hvita och snöbetäckta, men i många stucko mörka, bara klippstycken fram genom snön och bildade en stark kontrast mot dennas bländade hvita färg, gifvande ögat välgörande hvilopunkter på den enformiga slätten. I synnerhet var det en liten nunatak långt inne på glacieren som genom sitt utseende och sitt läge ovilkorligt tilldrog sig uppmärksamheten. Vi kallade den »Jomfrua». Hvarför den fick det namnet, skall jag icke så noga kunna säga; måhända var det därför, att den var så ren och jungfrulig; man såg blott ett litet mörkt klippstycke, som stack fram uppe vid hufvudet. Till formen påminde äfven denna nunatak i viss mån om en jungfru från gamla tider med en stor hvit styfkjol. Innanför stucko ännu ett par toppar upp, som voro alldeles hvita och så till vida ännu mer jungfruliga.
Vi beräknade afståndet till de innersta nunatakerna till 5 à 6 mil och kunde väl knappast hoppas uppnå dem på
