hade ej gått många steg, förr än vi började ana, att detta »icke långt» kunde bli långt nog. Vi kommo nämligen in i en sträcka med de längsta och värsta sprickor vi ännu träffat på. I början voro de dock hjälpliga, och på trugorna gick jag stadigt, hoppade med större säkerhet än förut, då jag ej hade dem på, och kunde med större dristighet våga mig öfver snöbroarna, då jag icke så lätt sjönk ned. Där broarna voro för svaga att gå på, valde vi ett annat och försiktigare sätt: vi lade oss framstupa och kröpo öfver på alla fyra. På detta sätt fick kroppen en mångdubbelt större yta att hvila på.
Snart blefvo emellertid sprickorna så breda, att inga broar funnos och heller ingen annan möjlighet att komma öfver. Vi måste gå utomkring dem, och utomkring gingo vi också mer än det var oss angenämt. Vi gingo utefter dem halftimme på halftimme, än nedom, än ofvanför dem, i synnerhet det senare, men allt längre blefvo de. Slutligen kommo vi till en spricka, som var bredare än någonsin och, såsom vi nogsamt skulle få erfara, äfven längre än alla de andra. Vi följde henne uppåt, då vi ansågo sannolikt, att hon åt det hållet snarast skulle sluta; ty så var vanligen förhållandet med de flesta, men denna gång skulle vi bli grundligt lurade. Vi gingo långt och längre än långt, vårt fjäll försvann småningom i mörkret, men sprickan var och förblef allt jämt lika bred, ingen bro syntes till, och ingen förändring kunde vi- heller se framför oss i mörkret. Men allting har en ända, sa’ gossen, skulle få risbastu, och så kommo vi då också ändtligen till slutet. Vi lofvade oss, att detta skulle bli sista gången vi toge vägen ofvanom en spricka; den andra ginge då åtminstone närmare fjället, där det säkerligen måste finnas vatten för våra brännande strupar.
