allt inåt is och snö, så långt ögat kunde nå, och otroligt är det icke, att de tänkte sig hela landet på samma vis öfvertäckt.
Nordmännen, som kommo till Grönland för omkring nio hundra år sedan och sannolikt till inemot slutet af 15:e århundradet bebodde väst- och sydkusten, synas mycket snart ha kommit till en jämförelsevis riktig uppfattning af landet och inlandsisen, att döma af det uttalande därom man finner i Kongespeilet. Det lyder i öfversättning ungefär sålunda:
»Men då du frågade, om landet är fritt från is eller icke, eller om det, som hafvet, är täckt af is, då skall du detta för visso veta, att det endast är en liten del af landet som är fritt från is, men allt det öfriga är täckt af is, och vet man därför icke, om landet är stort eller litet, ty alla fjällsträckningarna och alla dalarna äro täckta af is, så att man därpå ingenstädes finner en öppning. Men det torde dock vara det sannolikaste, att där finnes öppning antingen i de dalar som ligga mellan fjällen, eller längs med stränderna, hvilka djuren kunna komma igenom; ty icke kunde djuren eljes vandra dit från andra land, om de ej funne öppningar i isen och bart land. Men ofta ha folk på skilda håll försökt gå upp på landet på de fjäll, som högst äro, för att se sig om och utforska, om de künde upptäcka något ställe in på landet som var fritt från is och beboeligt, och hafva de ej annanstädes funnit det än där, hvarest nu bor folk, och är det ett litet stycke längs med stranden.»
Denna beskrifning ger en så korrekt teckning af förhållandena, att vi ända till den senaste tiden knappast kunnat gifva någon bättre.
Men de gamla nordmännens kolonier på Grönland förföllo och dogo ut, sjövägen dit råkade i förgätenhet, och därigenom förlorades äfven den kännedom man förvärfvat