därom. Sålunda blef det möjligt, att man i 17:e århundradet hyste de mest förvirrade begrepp om landet. Man lät sund, »Frobisher-» och »Bearesundet», gå tvärs igenom det, ja, på en karta af kartografen Mejer från midten af århundradet var det till och med styckadt i en otalig mängd öar, hvilka skulle vara tätt bevuxna med skog, »alldeles som kring Bergen i Norge».
Sedan Hans Egede 1721 kom till Grönland och den nyare kolonisationen där började, ökades snart åter kännedomen om landets yttre, nära hafvet liggande delar; men om det inre synas ytterst märkvärdiga föreställningar ännu länge bibehållit sig, åtminstone i Europa.
Det dröjde emellertid ej länge, förr än man började tänka på att uppsöka Österbygden, hvilken antogs ligga på östkusten (jfr. kap. X), och för detta ändamål tränga tvärs öfver landet. Redan 1723 fick Egede sålunda från det handelskompani i Bergen, som satt det grönländska företaget i gång, en skrifvelse, i hvilken det bland annat heter: »Därsom det icke redan skett, synes det oss vara högst tjänligt, att man utbeordrar en åtta man, som kunna marschera in öfver landet; ty af kartan skönjes, att det endast kan vara 12 till 16 mil bredt där det är smalast, för att, om möjligt, komma öfver till östra sidan, där de gamla kolonierna ha varit, och under vägen inkvirera efter skog och annat. Men sker nu detta, som vi gärna skulle se, då måste detta företag sättas i verket vid första sommartid; vidare bör manskapet förses med hvar sin ränsel med proviant, så ock gevär, äfvensom en kompass, på det de efter den må kunna hitta hem igen, och för det tredje bör det utkommenderade manskapet vara mycket vaksamt både mot anfall af vildarne, om några sådana skulle under vägen anträffas, och i observerande af allting, ja, där de färdas fram böra de äfven på höga ställen
