gemene i Herrans namn och hissade segel i storm och snötjocka».[1] De seglade långt in i Ameralikfjorden, omkring 10 mil, »hvarifrån jag», säger Paars, »mot betalning tog med mig 2 karlar af det där boende(?) landtfolket för att visa vägen».[2] Det är en ganska egen tillfällighet, att denna första expedition sålunda gjorde sitt försök att komma upp på isen i samma trakt, där den senaste expeditionen kom ned. Själfva isvandringen skildrar Paars i sin rapport till konungen på följande sätt. »Sedan vi marscherat två dagar, kommo vi den tredje på middagen till foten af isfjället, men då vi ett par timmar med stor lifsfara avancerat där upp, förvägrades oss allt vidare framträngande af de stora rämnor vi där förefunno (här följer en beskrifning på dessa). — — —
»Då vi ej sågo oss någon möjlighet att komma längre, satte vi oss ned på isen, affyrade våra gevär med dansk lösen af 9 skott och drucko i ett glas bränvin vår allernådigaste konungs skål på ett ställe, där den aldrig förut blifvit drucken, hvilken ära isfjället heller aldrig förut vederfarits. Sedan vi hvilat oss en timme, vände vi om igen.»
Såsom »det remarquablaste som var att se», nämner Paars först »stora stenar, som lågo ofvanpå isen». Dessa, menade han, »måste absolut blifvit förda af de hårda vindar, som där blåsa med otrolig kraft, ty isfjället är att se som man ser utåt det vilda hafvet, där intet land står att upptäcka; likaså är ej heller här annat att se än himmel och snö. Därjämte var isen, på hvilken vi gingo, skarpkantad som hvit socker-kande (kändis?), så att den, som skall komma fram