öfver detta isfjäll, måste ha järnsulor under skorna, så svår var den isen att gå på.»
Detta är det viktigaste af hvad Peder Paars själf yttrar om sina bedrifter och iakttagelser på isfjället. Som man ser, kunna expeditionens resultat knappast sägas stå i förhållande till de storartade förberedelserna. Det kan synas underligt, att Paars, som måste ha varit uppe på isen icke mycket långt från det ställe, där vi komma ned, icke här skulle ha funnit någon punkt, hvarifrån han kunnat tränga längre in, om det verkligen legat honom om hjärtat.
Den 7 maj kom man tillbaka till Godthaab från den »fatala och mycket besvärliga resan».
Alldeles utan betydelse har dock denna första expedition knappast varit. Ty om den också ej i någon väsentlig mån ändrat, åsikterna om landets inre i kolonien, där man redan förut genom grönländarne fått ganska god kännedom därom, har detta dock säkerligen varit fallet i hemlandet, och det dröjer ända till 1878, innan danska staten åter utsänder en expedition till Grönlands inlandsis.
I 3:e kapitlet (s. 103 och 104) är redan omnämdt, hvad den 1746 utkomna boken »Nachrichten von Island, Grønland und der Strasse Davis»[1] berättas om ett försök att intränga i landet »med de långa fotspjälor, hvilka, som bekant, lapparne och andra begagna på sina vinterfärder». Denna berättelse är, utom genom sitt omnämnande af skidorna, äfven märklig därigenom, att det är den enda gång det omtalas, att expeditioner på inlandsisen kostat människolif.
Den första något längre vandring på inlandsisen, som vi känna något till, företogs 1751 af köpmannen Lars
- ↑ Jag har icke haft tillfälle att se denna bok; det här anförda är därför lånadt från kapten J. A. D. Jensens bok »Om Indlandsisen i Grønland» o. s. v. Kjöbenhavn 1888, s. 34, anm.
