bygdens forna innevånare och deras så väl andliga som lekamliga välbefinnande».
»Emellertid gick solen ned, hvarför vi gingo ett stycke utför berget och lade oss till hvila.»
Dalager skulle gärna velat fortsätta resan längre in, men måste »af många orsaker vara betänkt på hemresa, af hvilka en var mycket viktig, nämligen att vi gingo så godt som barfotade».
»Ty, ehuru väl en hvar af oss var till resan försedd med tu par goda stöflar, voro de dock nu redan af den hvassa isen och stenen alldeles sönderslitna. Och som vår medhafvande jungfru till all olycka tappat sina synålar, kunde vi icke få något lagadt åt oss, hvarför vi kommo i stor förlägenhet; dock tröstade vi hvarandra med skratt och skämt, när vi sågo de nakna tårna krypa fram ur stöflarna.»
Dagen därpå (den 6 september) begåfvo de sig därför på hemväg, och den 8 på aftonen uppnåddes tältplatsen nere vid fjorden, »och,» slutar Dalager, »kan jag icke här underlåta nämna, med hvilken synnerlig appetit jag den aftonen tömde en hel butelj portugisvin, hvarpå jag sof ända in emot middagstiden andra dagen».
Dalager ger en beskrifning af hvad han såg där inne. Han uttalar här långt mindre fruktan för att färdas öfver inlandsisen, än många af hans efterföljare ända till våra dagar visat. Han yttrar där bland annat: »För att uttala min åsikt om den stora isslätten, som hindrar oss från kommunikation med Österbygden, så tror jag, hvad vägen beträffar, att den är praktikabel, eftersom isfjället ej syntes mig på långt när så farligt som det blifvit utropadt, ej heller sprickorna så djupa som det föregifvits» o. s. v.
Af andra orsaker tror han emellertid, att det är omöjligt. Sålunda yttrar han längre fram på ett ställe: »Men
