Denna är i flere afseenden för sin tid märklig och ger en ganska god föreställning om Grönlands isbildningar. Man ser däraf, att Fabricius måste ha besökt inlandsisen och varit uppe på den.
Den tyske mineralogen Giesecke hade under sin åttaåriga resa i Grönland (1806—1813) flere gånger tillfälle att besöka inlandsisens rand. Någon aning om dess vetenskapliga betydelse hade han dock lika litet som andra geologer på hans tid, och han gaf sålunda ej något betydande bidrag till utvecklingen af kännedomen därom. Däremot gaf han sina intryck luft i entusiastiska ord om dess vilda skönhet. Om ett besök på glacieren vid Korok (eller, som han kallar den, Kororsuak) i närheten af Julianehaab berättar han, huru han, efter att ha gått vid pass en half mil på denna polarbro, blef af en bred spricka tvungen att stanna. »Jag lade mig framstupa och lät en 100 fot lång tråd med en sten i ändan glida ned i isklyftan, men kunde dock icke nå bottnen därmed och öfvergaf denna farliga promenad, som icke lät mig hoppas finna hvad jag sökte.»[1]
Nu förgår en lång tidrymd, under hvilken Grönlands inlandsis synes ha förlorat allt intresse. Det var ju en gång för alla afgjordt, att Österbygden i alla händelser ej lättast uppnåddes på den vägen, och att från det inre rikedomar knappast vore att vänta. Åsikterna om inlandsisen synas dock varit allt annat än klara, de besynnerligaste föreställningar fingo fritt utbreda sig, och en och annan trodde, att där inne bakom ismuren skulle gömma sig fruktbara landsträckor, hvarifrån renen kom och dit han drog sig tillbaka.
I midten af detta århundrade inleddes emellertid genom en mans arbete en ny tid i vår kännedom om Grönlands inlandsis. Denne man var dr H. Rink.
- ↑ Gieseckes mineralogiske Reise i Grønland ved F. Johnstrup. Kjøbenhavn 1878, s. 173.
