en landstigning vore möjlig, synes man ha fått betänkligheter och gick omkring Kap Farväl till västkusten. Här gjorde dr Rae i sällskap med öfverste Schaffner de sista dagarna i oktober och de första i november från kolonien Julianehaab ett försök att tränga in på inlandsisen. Efter den skildring löjtnant Zeilau[1], hvilken själf var med på en del af färden, ger af den, vill det synas, som dr Rae och hans följeslagare endast kommo så långt, att de jämt och nätt fingo kasta en blick upp till inlandsisen. Af dr Raes egna yttranden framgår emellertid, att han verkligen måste ha satt sin fot på isen, men att de strax mött en djup och bred spricka, som absolut hindrat allt vidare framträngande.(!)[2] I sanning, en märkvärdig spricka!
Samma år (1860), äfven i oktober, försökte den amerikanske polarfararen dr Hayes tränga in på inlandsisen långt norr ut vid Port Foulke (78° 18’ n. br.). Efter hvad dr Hayes uppgifver, skulle han börjat vandringen den 22 oktober och först efter 6 dagar återkommit. Första dagen nåddes inlandsis ens rand, och den följande anträddes isvandringen. Man skulle den dagen ha tillryggalagt 5 engelska mil på inlandsisen, 30 eng. mil den tredje och 25 eng. mil den fjärde dagen, och allt detta dels på den mest ojämna is, dels på ett mycket dåligt före, där fötterna för hvart steg bröto igenom skaren som täckte snön. Huru dessa väglängder blifvit bestämda, därom yttras ej ett ord. Femte dagen skulle man af en kall och förfärlig blåst nödgats vända om och den dagen gått in emot 40 eng. mil. Och dagen därpå var man redan tillbaka i vinterhamnen. Hayes ger en hårresande beskrifning af deras lidanden och kölden, hvilken, oaktadt den
