sådana som finnas öfverallt i de arktiska världstrakterna. Afståndet från landets östkust till dess västkust vore tillräckligt stort att möjliggöra tillvaron af okända fjordar och hafsarmar». Att isfritt land funnes, trodde han sig kunna sluta af stora renhjordars periodiska uppträdande på västkusten och försvinnande därifrån. Dessa djur måste nämligen ha »gräsrika dalar och tillflyktsorter» i det inre, dit de begåfve sig.[1]
Som man ser, är denna tanke mycket snarlik den, som redan 400 förut framhölls af Kongespeilets författare (se s. 363).
Whympers afsikt var nu att söka intränga till dessa is- och snöfria ställen, och hans resa 1867 synes från början endast varit en förberedelse till en möjlig större expedition.
Sedan han den 15 juni anländt till Jakobshavn vid Discobukten, företog Whymper med ett antal eskimåer som följeslagare tre dagar därefter sin första utflykt till inlandsisens rand, ett stycke innanför Ilordlekfjordens sydligaste arm, 20 eng. mil norr om kolonien. Hans mening var att undersöka, om detta ställe egnade sig till utgångspunkt för en isvandring, och om hundar och slädar, som han tänkte begagna därtill, vore användbara.
Inlandsisens utseende visade sig redan vid första utsikten, Whymper fick öfver den, långt jämnare och mindre afskräckande än han väntat, och man gjorde strax en utflykt in på honom. De kommo fram utan svårighet, och ju längre de kommo, dess bättre och hårdare blef snön att gå på.
- ↑ Edward Whymper: »Explorations in Greenland» i tidskriften Good Words, utgifven af Donald Macleod, D. D., januari, februari, mars 1884. Detta är den enda utförligare berättelse Whymper själf gifvit om sin resa. Hans följeslagare Robert Brown har emellertid äfven skrifvit en artikel därom: »Das Innere von Grönland» i Petermanns Mittheilungen, 1871.
