68° n. br.), inleddes, kan man väl säga, ett nytt kapitel i de grönländska isvandringarnas historia. Det är första gången människor tränga ett längre stycke fram öfver inlandsisen och på den tillbringa flere dagar efter hvarandra, liksom det är den första färden öfver den som ger resultat af mera vetenskaplig natur.[1]
Den 19 juli 1870 lämnade de båda resandena jämte två grönländare iskanten i närheten af fjorden. De hade med sig proviant för 30 dagar. Tält medfördes icke. De sofvo i två sofsäckar, som voro öppna i båda ändarna och i hvilka två personer jämt och nätt kunde pressa in sig med fötterna emot hvarandra. Sängen blef emellertid, med ojämn is till underlag, både obekväm och kall, säger Nordenskiöld. Hela utrustningen drogs på en släde.
Man hade emellertid ej gått långt, förr än man insåg, att det i följd af isens ojämnhet var omöjligt att släpa med sig ens så mycket. Redan andra dagen beslöt därför Nordenskiöjd lämna kvar en del af provianten och släden. Återstoden togs på ryggen, och så bar det af vidare inåt.
Den 21 juli, då de uppnått 36 längdminuter öster om fjorden och voro 1400 fot öfver hafvet, ville grönländarne ej gå längre och vände följande morgon om hem igen. De båda energiska europeerna hade dock ännu ej sett nog och fortsatte ytterligare två dagar färden inåt.
Klockan 12 den 22:a hade de, på en bredd af 68° 22’ n. br. och en längd af 56 minuter öster om tältplatsen vid fjorden kommit upp på en höjd af nära 2000 fot öfver hafvet.
Följande dag, den 23:e, stannade de öfver natten på 68° 22’ n. br. och 76 minuters längd öster om fjorden, samt
- ↑ Nordenskiöld har gifvit en berättelse om färden, »Redogörelse för en expedition till Grönland år 1870» i Öfversikt af k. Vetenskapsakademiens Förhandlingar, Stockholm 1870, s. 973.