djuren, hundar såväl som renar, ej kunna draga föda åt sig själfva för mer än en viss tid. Jag förstår emellertid icke detta resonnemang. Kan man icke använda djuren hela vägen, så har man ju gagn af dem så länge provianten räcker, och sedan kan man slakta dem.
Har man alltså ett tillräckligt antal hundar eller renar, och medtager man så mycket föda för dessa, som de förmå draga jämte expeditionens öfriga utrustning, så kan man med deras hjälp hinna ett godt stycke fram, utan att behöfva anstränga folket i högre grad. På samma gång har man den fördelen, att man, genom att efter hand slakta djuren, ständigt har tillgång till färsk föda; således behöfver man icke heller förse sig med så stort proviantförråd för folket, som annars vore nödvändigt. När man så till sist måste slakta det sista djuret, så bör man hafva kommit ett godt stycke framåt, utan att hafva tärt på sina egna krafter — man har också under hela tiden kunnat äta sig mätt på färskt kött, hvilket är af stor betydelse, och bör alltså kunna fortsätta färden med lika friska krafter som då man började.
Mången torde härvid invända, att det sagda icke kan gälla, då dragarna äro hundar, men därtill vill jag blott svara, att jag af erfarenhet vet, att hungern är en synnerligen god kock, att hundkött alldeles icke är osmakligt — eskimåerna anse det till och med som en läckerhet — och att den, som under sådana förhållanden icke kan äta hundkött, icke passar som deltagare i en dylik expedition.
Hade jag kunnat anskaffa goda draghundar, så hade jag alltså tagit dem med; hundarna hafva nämligen den stora fördelen framför renarna, att de äro betydligt lättare att transportera samt att de icke äro svåra att föda; de förtära nämligen samma proviant som vi själfva, medan renen måste hafva sin egen föda, förnämligast renmossa, och den
