synligt utlopp, trots de otaliga älfvar, som föllo ut i dem. »Lutade man örat mot isen, hörde man från alla håll ett egendomligt underjordiskt brusande, härrörande från de i isen strömmande älfvarna. Ett starkt dån, liknande det af ett kanonskott, hördes stund efter annan, tillkännagifvande uppkomsten af en ny spricka.»
Vädret var under hela vandringen klart. Värmen steg om dagen ett stycke ofvan isen »ända till + 7 à 8° i skuggan och i solen ända till 25 à 30° C. Efter solnedgången däremot tillfröso vattenpussarna, och natten blef sålunda ganska kall». Detta är redan iakttagelser i smått af de märkliga temperaturförhållanden, som vi skulle finna i det inre Grönland.
Ett bland denna expeditions märkligaste resultat, och som väckt ett visst uppseende i den vetenskapliga världen, är den första beskrifningen af det s. k. isstoftet eller kryokoniten, ett fint grått pulver, som fanns utströdt öfver isen så långt man inträngde på den. Genom insugning af värmen från solstrålarna hade detta pulver smält ned i isen och därigenom bildat »lodräta, cylindriska hål, 1—2 fot djupa och med en diameter, skiftande från ett par linier till ett par fot, så tätt invid hvarandra, att man förgäfves skulle sökt plats för foten emellan dem, än mindre för sofsäcken. På bottnen af dessa alltid vattenfylda hål låg stoftet i ett några mm. tjockt lager».
Detta stoft tillägger Nordenskiöld en stor betydelse; han antager nämligen, att det är af kosmiskt ursprung. Det har äfven till någon del föranledt honom att uppställa en alldeles ny teori, enligt hvilken jorden, åtminstone till en del, skulle danats af och allt jämt tillväxa genom en nästan omärklig, men oupphörlig tillförsel af kosmiskt stoft, kommande från världsrymden. Andra ha däremot sedermera visat; att detta stoft till sin sammansättning har en påfallande
