på olika ställen företagna undersökningarna göra det nästan till fullkomlig visshet, att Grönlands inre från norr till söder och från öster till väster är helt och hållet höljdt i snö och is».[1]
Den uppmärksamhet dr Rinks skrifter om Grönlands inlandsis först väckte hade emellertid burit god frukt. Genom undersökningar dels på Grönland själf, dels i Alperna och Skandinavien, hade undersökningen af snö- och isjöklarna, deras verksamhet och allt som med dem står i samband, gått framåt med stora steg och läran om istiden antagit fast form. Bland de män, som deltogo i detta arbete, kunna bland skandinaviska geologer nämnas norrmännen Kjerulf och Sexe samt svensken Torell (besökte Grönland 1859).
Men under det man arbetade vidare i detta ämne, hade den tanken uppstått, att de äldre jöklarna icke allenast betäckt hela Skandinavien och norra Europa, utan äfven i väsentlig grad bidragit till att gifva de af dem täckta länderna form och utseende, i det att glaciererna och skridjöklarna, genom att föra med sig allt löst af grus och sten samt gräfva sig ned i det underlag, hvaröfver de rörde sig, bidragit till att bilda djupa dalar och fjordar, sådana som t. ex. Skandinavien och i synnerhet det vestenfjeldska Norge erbjuda.
Denna åsikt förfäktades i synnerhet af den engelske geologen Ramsay. Ett förhållande, som kunde synas tala starkt för detta antagande, var, att dylika af djupa dalar och fjordar sönderskurna landsträckor alltid finnas där märken efter istider kunna uppvisas, och endast där. Den blef icke dess mindre starkt angripen af många geologer, och ett af de många inkasten var, att alla de glacierer i Europa man
- ↑ Denna resa finnes likaledes skildrad i »Good Words», 1884, s. 101—103 och 183—189.
