kände och hade undersökt, egde en så ringa rörelsehastighet, — på sin höjd ett par fot i dygnet, och det hörde till sällsyntheterna — att den friktion och nedskärning de kunde förorsaka vore långt ifrån tillräckliga att förklara det jättearbete, som på detta sätt skulle blifvit utfördt.
Då reste 1875 den norske geologen Amund Helland, som med stor ifver studerade istidens verkningar i Norge och hade uppvisat en mängd märkliga förhållanden, som stå i samband därmed, till Nord-Grönland för att undersöka isjöklarnas hastighet och verkningar därstädes. Resan, som företogs under månaderna juni, juli och augusti (1875), omfattade sträckan från kolonien Egedesminde (68° 42ʹ n. br.) till fjorden Kangerdlugssuak (omkring 71° 15ʹ n. br.) i kolonien Umanaks distrikt. Fem isfylda fjordar besöktes jämte en mängd mindre jöklar, bland dem jökeln innanför Ilordlekfjordens södra arm, där inlandsisen bestegs, alltså på samma ställe, där Whymper gjorde sitt försök.
Det resultat denna resa gaf var särskildt i ett hänseende förvånande. I stället för de förr kända jökelrörelserna af på sin största höjd ett par fot i dygnet, fann nämligen Helland, att bland andra den väldiga jökeln i Jakobshavns isfjord rör sig med en hastighet af ända till 64 fot (19,54 m.) på dygnet. En annan jökel i Torsukatakfjorden hade visserligen en betydligt mindre hastighet, men äfven den rörde sig dock mer än 30 fot (10, 16 m.) i dygnet.
Detta var alldeles nya faktorer att taga i beräkning för dem, som tillade skridjöklarnas verksamhet betydelse för bildningen af dalar, fjordar och insjöar. Många ville därför icke sätta tro till dessa oväntade upplysningar, som emellertid genom senare undersökningar af danska grönlandsresande blifvit mer än styrkta. I det hela voro Hellands iakttagelser på Grönland väl egnade att gifva stöd åt glacialisternes teorier
