dagsmarscher, och först på elfte dagen (den 24 juli) upp nåddes den största af de mer än 9 mil (37 minuter) aflägsna nunataker, som Dalager på sin tid sett och trott vara Österbygdens fjäll, men som befunnos vara en samling nunataker, nu kallade Jensens nunataker och liggande 4½ mil från der närmaste isranden.
På denna munatak, hvars fot låg omkring 4,030 fot (1,264 m.) öfver hafvet, uppehöllos de i sju dagar af snöstorm.
Den 31 juli kunde ändtligen återresan anträdas, sedan kapten Jensen på morgonen från nunatakens topp, hvilken låg 4,960 fot (1,556 m.) öfver hafvet, fått en god utsikt öster ut öfver inlandsisen, hvilken höjde sig inåt allt högre och högre, tills han hopsmälte med himmeln i en synkrets, som låg betydligt högre än åskådarens synpunkt.
Den 5 augusti på aftonen uppnåddes åter tältplatsen vid Itivdlek, efter en frånvaro af 23 dagar, och de funno här ett varmt mottagande af de väntande grönländarne.
Denna vandring är en af de intressantaste som någonsin företagits på Grönlands inlandsis. Den gaf ett rikt vetenskapligt resultat i upplysningar om isens beskaffenhet och strömförhållanden i en af nunataker uppfyld trakt, om dessas geologiska förhållanden, om det organiska lifvet på den o. s. v., alltsammans af stort intresse. Vidare hemfördes en rik samling skisser, tagna af Kornerup och Groth.
De stora hinder, denna expedition hade att kämpa med, och som syntes vara af den art, att de måste hindra allt vidare framträngande mot det inre, afhöll kommissionen för ledningen af de grönländska undersökningarna från anställande af vidare försök till framträngande mot det inre eller tvärs öfver till östkusten, såsom ursprungligen var meningen; denna expedition var ju också endast ämnad till rekognosceringstur för ett sådant företag af större omfattning.
