Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
25
RENAR OCH HUNDAR.

är skrymmande och tung. Det var mig emellertid icke möjligt att på den tid, som stod till mitt förfogande, anskaffa brukbara hundar; jag måste därför uppgifva tanken på att använda sådana. Jag tänkte då anskaffa renar; jag skref till Finnmarken därom, ja, jag inköpte till och med renmossa för dem i Rörås. Men så visade det sig, att det var så många svårigheter förenade med att frakta dem, och ännu större skulle svårigheten bli att få dem i land på Grönland, så att jag afstod äfven från dem. Jag höll mig alltså blott till människorna.

Men då man själf skall släpa med sig hvarje brödsmula man skall äta, så är det gifvet, att man söker göra allt så lätt som möjligt; proviant, redskap, kläder, allt måste reduceras till det minsta möjliga. När man är sysselsatt med en dylik utrustning, så börjar man till slut nästan omedvetet att räkna hvarje saks värde efter dess vikt, ja, till och med om det gäller en pennknif, så tänker man efter hvad den väger. Men man måste också akta sig att icke gå för långt i sin jakt efter lätthet; redskapen måste vara starka, ty de skola komma att utstå månget hårdt prof; kläderna måste vara varma, ty ingen vet huru kallt vi kunna få; och provianten måste vara närande och sammansatt af olika beståndsdelar i passande proportioner, ty arbetet kommer att blifva hårdt, sannolikt hårdare än någon af deltagarne förr pröfvat på.

Bland det viktigaste vid en slädexpedition är naturligtvis släden eller kälken. Då under tidernas lopp, särskildt från England, utgått så många slädexpeditioner till de arktiska trakterna, skulle man kunna tro, att på grund af den därvid vunna erfarenheten, släden nått en hög grad af fulländning. Detta är emellertid icke förhållandet, och man kan icke nog förundra sig öfver, att så sena expeditioner som t. ex. den