isöknen öster ut, funnes dock omständigheter som talade för, »att det i de flesta fall är en fysisk omöjlighet, att det inre af en vidsträckt kontinent är helt och hållet ishöljdt under de klimatiska förhållanden, som söder om 80° n. br. råda på vårt jordklot[1];» ja, »hvad Grönlands inre beträffar, är det lätt att visa, att de nödvändiga vilkoren för glacierbildning icke kunna existera därstädes, med mindre landets yta långsamt höjer sig så väl från öst- som västkusten till dess midt och att dess öfver hafvet liggande del sålunda har formen af en bulle med sidor, som långsamt och regelbundet slutta mot hafvet.»
Det resonnement, som ledde Nordenskiöld till denna öfverraskande slutsats, var den, att tillvaron af en glacierbildning förutsätter en viss grad af nederbörd; men en sådan kan ej finnas i Grönlands inre, ty all den från de kringliggande hafven kommande luft, som skulle föra nederbörden med sig, måste först ha gått öfver de höga kustfjällen, under uppstigningen längs deras sidor blifvit afkyld under det lägre lufttrycket däruppe på höjden och sålunda tvungits att lämna ifrån sig det mesta af sin fuktighet. Men på samma gång denna fuktighet aflämnades, blef äfven det bundna värmet frigjordt och luften varmare. Men då den föll ned på andra sidan kustfjällen, blef den emellertid, allt efter som den kom ned i högre lufttryck, ännu mer uppvärmd, och det i samma grad som den under uppstigningen blifvit afkyld. Sålunda skulle den, i likhet med den bekanta Föhn i Schweiz, nå dalarna i det inre som en torr och varm vind.
De fuktiga hafsvindarna skulle därför på Grönland tvingas att afsätta sin fuktighet, »vanligen i form af snö, på fjällen längs kusten; hvaremot all den vind som kommer till
- ↑ Se härom Nordenskiöld: »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland o. s. v.,» Stockholm 1885, s. 8 o. f.
