På själfva isvandringen, som tog sin början den 4 juli och ungefär på samma ställe som vandringen 1870, hade Nordenskiöld 9 ledsagare, bland dem 2 lappar, som tagit sina skidor med sig. Dessutom följdes han de första dagarna till den 6 juli af en stor del af Sofias besättning samt många eskimåer, hvilka hjälpte till att transportera packningen öfver den första ojämna isen. Bland dem var äfven direktören för den kgl. grönländska handeln hr Hørring.
Under loppet af 18 dagar (till den 21 juli) uppnådde Nordenskiöld själf något öfver 117 km. (omkring 15 geogr. mil) in på isen och en höjd af 1510 m. öfver hafvet. Här blef han emellertid af den våta snön, i hvilken så väl slädar som folk sjönko ned, tvungen att stanna. Innan man vände om, sändes emellertid de båda lapparne på skidor vidare inåt isen. Oaktadt man ej funnit något annat än snö och is, och oaktadt man befann sig på en ändlös snöslätt, omätlig som hafvet, förlorade Nordenskiöld dock ej tron på sina teoriers riktighet, utan gaf lapparne bl. a. följande skriftliga order: »— — — Om land nås, tages af blommor och gräs i hast hvad som kan fås, ett eller ett par stånd af hvar blomma eller gräs.
Efter 57 timmar (den 24 juli) kommo lapparne tillbaka, och berättade, att de varit 230 km. (omkring 29 geogr. mil) längre in och uppnått en höjd af 1947 m. öfver hafvet; men så långt de kunnat se var ingenting annat att skåda än en enda jämn, ändlös snöslätt.»
Till och med om man bortser från det svåra, för att icke säga omöjliga uti att tillryggalägga en så lång sträcka på så kort tid och på ett sådant skidföre som man finner i Grönlands inre, måste det, såsom längre fram skall visas, af
