flere skäl antagas, att lapparne beräknat den af dem tillryggalagda sträckan för högt.
Dagen därpå, den 25 juli, börjades återmarschen, och den 3 augusti uppnåddes, efter 31 dagars vistelse på inlandsisen, tältplatsen vid Sofias hamn i Aulatsivikfjordens norra arm. De eskimåer, som här väntade med proviant, reservkläder, en båt o. s. v., blefvo ytterst glade öfver att återse dem; de hade redan uppgifvit dem som förlorade och, efter hvad de själfve påstodo, slitit upp flere kamiker (stöflar) genom att oupphörligt gå upp på fjället för att se efter dem.
Den is, som på denna betydelsefulla resa anträffades, var i flere hänseenden märklig. Den var visserligen, i synnerhet närmast ytterkanten, ojämn och till en del uppfyld af sprickor, men dock i det hela jämnare, än man från föregående vandringar kände. Vidare träffade man längst in en enda vidsträckt och alldeles jämn snöslätt, där ingen is och inga sprickor stodo att upptäcka, endast snö, som sträckte sig så långt ögat nådde.
Denna expedition hade, oberäknadt lapparnes skidfärd, trängt längre in än någon af sina föregångare och för första gången uppnått denna snöslätt, som, efter hvad vi nu veta, betäcker hela det inre Grönland. Det var också underrättelsen om upptäckten af denna snöslätt som, efter hvad redan är nämdt, först ingaf författaren planen till den expedition, som utgör ämnet för denna bok.
Det kunde tyckas, som skulle Nordenskiöld själf genom denna expedition gjort sin teori om ett isfritt inre föga sannolik. Så ansåg han den ock första tiden efter hemkomsten. Sedermera har han emellertid »åter börjat tvifla och anser det vara åtminstone möjligt, att de 1883 endast gått fram på ett bredt isband, som vid 69° och 70° n. br. sträcker sig
