406
lättast åtkomlig från det berg (på Jensens land), där vi under vår nattvandring varit sist, så framt det nämligen var någorlunda tillgängligt från sjön. Vi satte följaktligen våra båtar ännu en gång i vattnet, stufvade ned allt uti dem och begåfvo oss på väg för att, om möjligt, med ens företaga uppstigningen. Men vid framkomsten funno vi berget så brådstupande, att det skulle bli alltför mödosamt att med vår tunga packning komma upp där. Vi måste vända om till vår tältplats för att därifrån anträda isvandringen.
Ännu en gång lossades alltså här våra båtar, och först sent på natten hade vi allt i land.
Följande dag (den 15 augusti) släpades båtarna upp till sitt blifvande hviloställe i en liten bergklyfta, där de voro någorlunda skyddade. Här nedlades de omsorgsfullt med kölen i vädret och belastades med sten för blåstens skull, och har ingen flyttat dem, ligga de där väl ännu.
Under båtarna lades en depot af ammunition, torkadt själkött och annat. Några verktyg, närmast hörande till båten, kvarlämnades äfven, bland dem en segelhandske[1], som vi sedermera skulle komma att sakna. Som jag förut nämt, var det äfven min afsikt att här kvarlämna den ena af våra bössor, men då det kom till stycket, tyckte vi alla, att hon var så vacker, att vi ej hade hjärta att skilja oss vid henne.
På en papperslapp skref jag en helt kort berättelse om expeditionens öden allt intill den dagen och inneslöt den väl i en liten bleckdosa, som nedlades i den till hvalfångarbåten hörande brödkistan, hvilken nu stäldes under båten. I berättelsen säger jag bland annat, att vi ha det bästa hopp om att komma riktigt fram till västkusten, blott vi få tillräckligt kallt. — Vi skulle i sanning få mer än tillräckligt.
- ↑ Ett slags stor syring, hvarmed man trycker nålen genom segelduken.
