vi voro två om hvar. Det gälde tillika att taga sig i akt för de många sprickorna. Vi kunde ej binda ihop oss i ett tåg, då det blefve för svårt att röra oss, utan måste nöja oss med att vara bundna vid kälken med det starka dragtåget, hvilket var väl fastgjordt i den bastanta dragsele vi hade på oss. Brusto snöbroarna under oss, blefve vi sålunda hängande vid selarna, och så länge ej kälken följde med i
.jpg)
(Af A. Bloch efter fotografi.)
fallet, hvilket var föga sannolikt, då han var så lång, kunde vi hänga tryggt, tills någon af de andra kom till vår hjälp. Sådant hände blott ett par gånger, och vi sjönko ej ned mer än till armarna. Genom att lägga stafven eller isyxan tvärs öfver gapet kraflade vi oss vanligen upp på egen hand utan hjälp. Att få de långa slädarna öfver sprickorna gick vanligen lätt; de hade en så stor bäryta, och man behöfde blott skjutsa dem hastigt öfver. De gingo då af farten de
