Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
27
SLÄDAR.

vara det naturligaste för oss norrmän, som af gammalt äro vana vid skidkälken. En sådan är en liten släde, som hvilar på breda, skidliknande medar, och som i många trakter af Norge ofta användes af skidlöpare, så väl i skogen som på fjället, för att föra fram lass af hö, ved och dylikt. Den drages i allmänhet vid ett tåg, men styres med en stång, som är fästad vid sidan och som särskildt är nödvändig för att hindra kälken att löpa i hälarna på skidlöparen, när det i susande fart bär utför berg och backar.

Skidkälken är utanför Norge utbredd öfver Sverige och Finland ända till Sibirien[1].

Släde.

Det var denna lilla kälke som stod för mig såsom mönster vid konstruktionen af den, som jag ämnade använda under expeditionen. Den förenar nämligen de egenskaper, som man måste sätta högst hos en dragkälke: den är stark och lätt, skär ej igenom och glider snabbt på snön i allt slags före.

Utom den norska skidkälken har äfven den släde, som står beskrifven i berättelsen om Greelyexpeditionen[2] och

  1. Angående skidkälken i Sibirien se bland annat Nicolaus Witsen, Noord en Ost Tartarye, Amsterdam 1705, sid. 820.
  2. Greely, Three Years of Artic Service, London 1886. Vol. I, sid. 199.