dropparna ur honom, och något ordentligt dricksvatten erhölls naturligtvis på det sättet aldrig.
Slutligen nådde vi vid 10-tiden på förmiddagen krönet af den höjd vi föresatt oss att hinna, innan vi stannade. Vi hade då gått ¾ mil. Härifrån sluttade marken något inåt, och isen var helt och hållet fri från sprickor. Vi trodde oss nu ha öfvervunnit den första svårigheten på inlandsisen och kunde i följd däraf hålla en liten festmåltid, bestående i en extra ration af litet mesost, hafrekäx och hallonsylt. Vi befunno oss nu på en höjd af cirka 870 m. och började kunna se en och annan nunatak inåt isen; norr om oss hade vi redan en hel rad.
Klockan 2 på morgonen den 22 augusti drogo vi åter vidare. Vi hade nu fått god nattkyla (—5° C.), och snön var stenhård, men mer än vanligt ojämn, så ojämn att kälkarna välte omkull. Fram på morgonen, vid 9-tiden, fick solen åter så mycken makt, att vi måste slå upp tältet, sedan vi arbetat oss en god mil framåt.
Vi började nu allt mer känna saknaden af vatten och gladde oss den dagen mycket åt att få te. För att göra detta ännu mer uppfriskande, hittade jag på att hälla citronsaft i det; vi visste ju alla, att te med citronsaft skulle vara utmärkt. Vi glömde dock, att vi slagit kondenserad mjölk uti, och betydligt långa blefvo våra ansikten, då vi, när citronsaften ihäldes, fingo se mjölken skära sig och falla till bottnen i klimpar. Vi drucko det naturligtvis lika bra; men försöket upprepades ej.
Vid 9 tiden på aftonen drogo vi åter vidare. Isen var fortfarande mycket ojämn. Kälkarna måste än dragas upp på toppen af de krabba isvågorna, än störtade de ned i vågdalarna. Det ryckte och slet i axlarna och öfverkroppen,
