vi ej mer behöfva. Jag svarade, att det nog var sant, så länge vi hade sådant före som nu; men ingen kunde veta, hur länge det skulle vara. Men då sade Balto: »Å så’ pina död! Han Ravna är fjällapp, och han har lefvat 45 vintrar på fjället, men han säger, att han aldrig brukat något slikt, och ingen skall nu heller lära honom, gamle man, sådant; och det samma säger jag också, och jag är lapp, och ingen skall lära oss, lappar, något på snön.»
.jpg)
(Teckning af författaren.)
Därpå svarade jag leende: »Ni lappar tron nu er vara så förskräckligt kloka, men ni kunna ännu komma att lära åtskilligt, innan ni kommen hem,» — och så påminde jag honom, hur det gick med snöbrillorna, som han kallat »bara strunten», då jag visat honom dem i Kristiania, men som just de båda allraförst behöft. Balto menade, att det var en helt annan sak; och han kunde ju ej neka till att han nu fann snöbrillorna goda och nödvändiga; men om jag någonsin sätter de här trugorna på mina fötter, vill jag — och han afslutade meningen med en kötted. Han var nu så stor af sig, att han ofta tillät sig att svära ganska eftertryckligt. Det var emellertid särdeles uppmuntrande för oss andra, ty det visade, att han var vid godt mod.
