Glädjen öfver det goda föret varade dock, ty värr, ej länge. Den räckte dock den dagen ut, och sådant före som vi då hade ha väl knappast många sett på Grönlands inlandsis. Om man hyflat den, kunde den ej gärna varit jämnare. Stigningen var långsam med nästan omärkliga långsträckta vågor.
.jpg)
(Teckning af författaren.)
Kl. omkring 11 på förmiddagen (den 23 augusti) gjorde vi halt och slogo upp tältet. Solen brände den dagen, liksom förut, till den grad på tältet, att det var tämligen varmt att ligga därinne, ja, en af oss fann det till och med så varmt, att han gick utanför och lade sig på en pressenning i skuggan för att kunna få sofva.
Kl. half 7 voro vi åter på benen. Ju längre vi kommo, försvann det goda föret allt mer, och den hårda isen blef täckt af fin nyfallen snö. Vi fingo redan nu känna, att vi skulle få mer nattköld, än vi tyckte om, ty på denna stoftfina snö gledo stålmedarna under våra kälkar i de 7 eller 8 graders köld vi då hade mycket tungt, och sedan vi gått omkring tre fjärdedels mil, insågo
