skulle finna få försvarare. Nu kunde det för anständighets skull se bra ut, om vi sade, att det var mycket obehagligt att på så lång tid hvarken få tvätta sig eller byta om kläder; men, tv värr, bjuder oss sanningen att upplysa, att vi tvärt om befunno oss särdeles väl däraf.
Hela den 24 augusti hade vi ett uselt före; nysnön blef allt lösare och djupare; vi sjönko ända till 4 tum ned uti den; dessutom hade vi en stark stigning att arbeta oss uppför. För att hålla modet uppe, betalades hvar tillryggalagd fjärdingsväg med en tallrik köttpulverchoklad pr man. Till middagen kokades under bar himmel åter choklad med oljeduk och ett teodolitstativ af ask, som vi hade med oss i reserv, men nu funno öfverflödigt. Till samma ändamål användes äfven en del spjälor till förbindning af brutna armar och ben, som vi fört med oss i vårt apotek. Men då vi kommit lyckligt öfver den spruckna isen, funno vi de flesta af dem så väl som gipsbandagen öfverflödiga och kasserade dem. Några behöllo vi dock för den händelsen det skulle gå på tok under nedstigningen öfver den spruckna och sönderslitna is vi väntade finna nära västkusten.
På aftonen strax solen gått ned började det åter bli kännbart kallt; snön blef tillika tyngre än någonsin, och vi slogo upp tältet. Vi hade den dagen ej kommit längre än något öfver en mil.
Då det endast var några timmar sedan vi ätit middag, beslöts att endast några tunna hafrekäx skulle utdelas pr man, innan vi gingo till kojs. Dessa förtärdes tillsammans med snö, hvaröfver vi hällt en lösning af citronsyra, citronolja och socker, den mest upplifvande och vederkvickande desert man gärna kunde önska. Den liknar fullständigt hvad man i Italien kallar »granita», ja, användes ny och riktigt fin snö, är den mycket bättre.
